Men veckan innan jag gav mig av, upplevde jag en stor sorg. Något som slog mitt liv ur kurs, jag var beroende av andra människors kunskap och välvilja och kände mig otroligt liten. Det var något som fick mig att fundera. Tänk vad oviktiga så många saker plötsligt blev. Bara någon dag tidigare hade jag känt mig lycklig över en dyr ögonskugga jag köpt, som kom i ett exklusivt sammetsfodral. Nu kändes det så patetiskt att jag skämdes över att vara jag.

I Bolivia finns drömska platser att vila ögonen på medan jag funderar på livet. Saltöknen i Uyuni skiftar mellan ett overkligt månlandskap med enorma trearmade kaktusar, varma källor, laguner och vidsträckta vita vidder där gränsen mellan saltöken och himmel inte går att urskilja, här finns horder av rosa flamingos där var och en vilar på ett ben. Det spelar ingen roll att jag glömde alla mina läppstift när jag panikpackade min ryggsäck. Här känner jag mig lycklig fast jag ser ut som Lasse Svensson med hårspänne.

Men hur gör man för att behålla ödmjukheten inför livet? Nog för jag oftast är nöjd med livet, och ganska positiv till det mesta, men ibland äcklas jag över hur jag själv och personer omkring mig, på allvar tror att vi blir lyckligare av att hitta en perfekt partystass på Gränby centrum inför helgens dans.

På stranden invid Titikakasjön bor glada gubbar och gummor, färgglatt klädda och bara en tvärhand höga. Lamadjuren betar på Andernas bergssluttningar. Ute i sjön ligger Solön – här föddes solen enligt Inkamytologin.

Jag har ulltröja av lama, och otvättat hår – är det någonstans man inte behöver mycket för att känna sin egen gudomlighet så är det här. Det gäller bara att komma ihåg att vara ödmjuk inför livet, var man än är i världen. Det lovar jag mig själv i alla fall, även om jag inte tror att det blir helt lätt. Jag och Nathalie avslutar vår resa i Los Angeles, så vi får väl se, om jag då fortfarande är tacksam för livet på samma sätt som i dag. Jag hoppas verkligen det.