S-POLITIK. Jag har alltid haft mycket sympati för Lena Sommestad. Hennes kunskaper och skarpa ekonomiska analyser väcker respekt. Men, hon är på fel väg när hon har ställt upp i drevet mot Håkan Juholt. Redan i den borgliga miljö där jag växte upp lärde jag mig att man inte skulle ”kacka i eget bo”. Det egna boet var syskonen, skolkamraterna, senare partikamraterna. I Kiruna kunde solidariteten ibland vara så hög, att om någon i klassen inte kunde svara på en fråga kunde ingen annan heller.

Har Lena Sommestad som ordföranden för S-kvinnorna haft stöd bland dem för att vara med i drevet mot Juholt? Och varför har Urban Ahlins obevisade sexuella trakasserier plötsligt blivit viktiga?
Är principen att man inte ska dömas på förhand inte längre gällande i ett rättsland? Sinade skälen från Juholts eget beteende?
Håkan Juholt förde livsglädje och hopp till politiken. För första gången på många år har han gett oss ett politiskt alternativ, drömmar och en väg att gå. Men var är partiet som borde stå enat bakom honom? Politik är ett grupparbete. Tror man inte på ett politiskt alternativ? Är makten viktigare? Vad vill kritikerna åstadkomma med sitt offentliga krypskytte?

Det gamla gäng som ställt upp sig i teaterfoajéerna har redan en gång fått underkänt av väljarna. Eller har de nyttjat medierna och alliansen för att störta partiledaren? Ledaren för det parti där jag blev politiskt inskolad brukade säga: ”Gud bevara mig för mina vänner. Mina fiender ska jag försöka klara själv”.
Det verkar som något för Håkan Juholt att grunna på. Och vi andra som väntar på alternativet?

Brita Hännestrand
Uppsala