Länsstyrelsen i Uppsala län har allvarligt skadat sitt förtroende hos allmänheten efter de senaste klavertrampen vid genomförandet av skötselplanen för naturskyddsområdet Sandviksåsen söder om Uppsala. Sandviksåsen är ett så kallat Natura 2000-område.
Natura 2000 är EU:s stora satsning för att bevara den biologiska mångfalden i Europa. Grundtanken är att man genom att skydda kärnområden av värdefull natur runt om i Europa kommer ett stort steg på väg när det gäller att bevara den biologiska mångfalden för framtiden.

I beskrivningen av Sandviksåsen står det på länsstyrelsens hemsida att ”det är ett riktigt paradis för allehanda fåglar, insekter och växter som behöver gamla träd och död ved för att överleva.” Vidare står det att ”på åsryggens södra del ligger rester efter en fornborg. Därifrån hade man en bra utsikt över farvattnet och kunde snabbt se om fiender närmade sig. Länsstyrelsen fastslår också att ”genom egna eller upphandlade åtgärder ska vi hålla de skyddade områdena i ett så gott skick som möjligt.”
Detta är något som förefaller rimligt med tanke på de värden i form av flora och fauna som finns på Sandviksåsen.
Den skötsel- och bevarandeplan som finns för åsen är också rimlig. Problem uppstår dock när man sätter en bra plan i händerna på människor med fel bakgrund eller utbildning.

Jag har följt utvecklingen inom naturskyddsområdet de senaste 40 åren och det var först när länsstyrelsen införde en så kallad bevarandeplan för området som såväl växtliv som djurliv började ta allvarlig skada. Ett exempel på detta är den nyligen iordningjorda vandringsleden, som anlades rakt under ett sedan mer än 40 år bebott fiskgjusebo. Våren efter anläggandet var boet tomt och de praktfulla fåglarna hade tvingats flytta.
Vid mitt påpekande om detta svarade länsstyrelsens handläggare: ”Oj – det visste vi inte att det fanns där!”

Länsstyrelsens marknadsföring av Sandviksåsen har också resulterat i att stora delar av området tagit skada av människor som utan restriktioner rivit ned gamla mossmarker, och skrämt bort järpe och spillkråka. Det ha blivit sämre för varje år sett ur ett naturperspektiv.^Det senaste och allvarligaste klavertrampet är att länsstyrelsen nyttjat en tung skogsavverkningsmaskin över en flera hundra meter lång sträcka med meterbreda och upp till halvmeterdjupa spår, likt sår, i den sköra marken högst upp på åsen när marken inte har tjäle.
Med tanke på det tunna jordlagret ovan rullstenen kommer det att ta åratal, för att inte säga decennier, att återskapa den värdefulla naturen som länsstyrelsen så stolt förklarat sig vilja skydda.

Förutom de på gränsen till oreparabla naturskadorna har den tunga skogsavverkningsmaskinen också plöjt rakt igenom den gamla fornborgen. Detta är något som Riksantikvarien borde oroa sig över innan fortsatta åtgärder tas av länsstyrelsen på Sandviksåsen.
Jag förutsätter att länsstyrelsen tar sig en allvarlig funderare på hur detta har kunnat hända för att förhindra att liknande dumheter händer igen och att ansvariga för projektet Sandviksåsen får sig en ordentlig utbildning i naturvård. Detta inkluderar att man inte kör med tunga skogsmaskiner i naturskyddsområden – speciellt inte när det saknas tjäle i marken.
Skärpning – människor förstör tillräckligt i övrigt för att detta ska vara acceptabelt. Ansvariga politiker bör ta detta som en allvarlig signal om att styrningen och uppföljningen av länsstyrelsen måste vara ändamålsenlig och effektiv.

Björn Wollentz
Häggeby