REPLIK på Zerom Berakis svar 1/2. 
Zerom Beraki från Eritreanska riksförbundet aktualiserar återigen FN:s säkerhetsråds starka fördömande av ”Eritreas aktiviteter i landets närmaste omgivning på Afrikas horn, men även dess hot mot individer i länder i mer avlägsna delar av världen.”
Beraki beskyller därvid säkerhetsrådet för att ha ett ”korrupt arbetssätt” och att man har accepterat ”stadgevidriga manipulationer”. Sanningen är den att resolutionen antogs med siffrorna 13 ja-röster , 0 nej-röster, samt två nationer som avstod från att rösta, nämligen stormakterna Ryssland och Kina. Alla dessa ja-röstande länder har enligt Berakis resonemang accepterat ett ”korrupt arbetssätt” och ”stadgevidriga manipulationer”. Dessa argument sätter jag ingen tilltro till.

Beraki har vänligheten att påstå att jag ” säkert menar väl”, men att jag uppenbarligen är vilseledd. Jag kan informera Beraki om att jag inte är helt okunnig om FN-arbete efter att under närmare tre år hav varit vice ordförande i Svenska FN-förbundet och då även representerat organisationen internationellt. En av mina uppgifter under denna period var att vara en av de ansvariga för organiserandet av den inte helt okända konferensen ”Svensk Folkriksdag mot Apartheid”. Jag har dessutom varit representant för en tidigare regering på en av de stora konferenserna i Lund om just Afrikas horn.
Jag kan även informera Beraki om att jag delade den stora glädjen över Eritreas frigörelse, som en av mina vänner med svenskt ursprung visade då. Hon hade gjort så stora insatser i denna kamp att hon inbjöds till Eritrea. Jag var också väl informerad om och uppskattade under lång tid det fina samarbete som under 90-talet utvecklades mellan Uppsala universitet och universitetet i Asmara.

Att personer med ursprung i fattiga länder, som arbetar i höginkomstländer i den rika delen av världen sänder delar av sin inkomst till sina mindre lyckligt lottade släktingar och vänner är värt all beundran. Dessa bidrag är sammanlagt väl i nivå med det totala biståndet, som rika ländernas u-hjälp representerar. Om detta sker i form av en ”diasporaskatt” till ett lands regering, så kan detta naturligtvis vara försvarbart. Det avgörande är om detta sker helt frivilligt.
Vad FN:s säkerhetsråd har reagerat mot är när detta sker genom ”utpressning, hot om våld, bedrägeri samt andra olagliga metoder för att kräva in sådan skatt”. Jag fäster stor tilltro till detta påstående eftersom det drabbat vänner till mig i Uppsala. Jag vidhåller att det Asmara universitet med vilket Uppsala universitet under många år samarbetade har stängts. Vad jag senare fått kunskap om är att en betydande del av dess studentkår under en tid internerades under svåra förhållanden.
Beraki och hans eritreanska vänner har valt att bo och verka i Sverige. De har därmed fått möjlighet att utnyttja och glädjas åt de friheter, som medborgare i vårt land under mer än 100 år kämpat för att utveckla. De finns även väl formulerade i Förenta Nationernas deklarationer om mänskliga rättigheter.

Bland dessa friheter finns yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag har använt mig av dessa friheter ”för att kräva av UD och utrikesminister Carl Bildt, att åtgärder ska vidtas på svenskt territorium för att förhindra att svenska medborgare och andra medborgare boende i Sverige utsätts för hot och trakasserier för deras vägran att betala skatt till Eritreas regering”
Beraki har använt dig av dessa friheter för att påstå att jag har varit vilseledd när jag framför dessa krav. När den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i Eritrea använde sig av de i Sverige grundlagsfästa yttrande-och tryckfriheterna internerades han av den eritreanske regeringen och har sedan varit försvunnen i mer än tio år.
Det är den regeringen som Beraiki med sin artikel har försökt att försvara.

Carl Lindberg (S)
ledamot av Uppsala kommunfullmäktige