Det diskuteras mycket om orsakerna till att socialdemokratin har förlorat terräng i det svenska vallandskapet. Denna process inleddes redan i början av 1980-talet då S-radikala grupper ville införa fonder för att ta över företagen. Denna strävan gick stick i stäv med globalisering och internationalisering, företagens framväxande internationella strategier, data- och kommunikationstekniken och finansinstitutens gränslöshet, som krävde ett helt annat synsätt än den traditionella socialismens.

Väljarna började redan då ifrågasätta socialdemokratins prästväldeliknande påbud om hur vi skulle leva från vaggan till graven. Processen gick långsamt men säkert mot en katastrof.
I det socialistiska samhället blev de institutionella partisystemen viktigast. Man satsade på utbildning, men partiboken var den verkliga merithandlingen. I den nya ekonomin däremot framstod kunskaper, humankapital och flexibilitet som de viktigaste tillgångarna. De blev synliga sociala kapital. Globaliseringen och internationaliseringen riktade blicken mot individens sociala och intellektuella betydelse. Kreativiteten och innovationernas betydelse för arbete och sysselsättning betonades.

Men socialdemokratin var fast i sitt paradigm från 50-, 60- och 70-talet. De har vårdat det sedan dess trots att en del av dess företrädare insåg vad som skulle kunna komma. Göran Persson (HSB) kommer kanske att ses som den siste socialdemokratiske renässansledaren, som förmådde inse att nya vindar blåste. Håkan Juholt är det tydligaste beviset på motsatsen. Han återvänder retoriskt till tiden för det starka och stela samhället, då allt skulle lösas med högre skatter och offentliga insatser för att låsa befolkningen till bidragsberoende och rädsla för förändringar. Ju mindre kvar efter skatt desto större beroende.

Hur ska då socialdemokratin förändras? Det socialdemokratiska synsättet (paradigmet) är nästan östeuropeiskt. Det kan sammanfattas i tio punkter. Här finns ... 1) ... en tro på den egna politikens osårbarhet och nödvändighet.
2) ... en tendens att bortse från information som kan leda till omprövning av paradigmet.
3) ... en obestridd tro på den egna politiska gruppens inneboende moral och kompetens.
4) ... en förenkling av motståndare och deras idéer.
5) ... ett antagande om att kollektivets tystnad innebär att fattade beslut accepteras.
6) ... en föreställning om att det som inte tas in i skatt är en kostnad.
7) ... en acceptans inför slöseri med resurser om de används för att underhålla det egna synsättet.
8) ... en inbyggd vilja att föredra innötta lösningar och förkasta nya modeller.
9) ... en tendens att omformulare omvärldskunskapen om den strider mot det egna synsättet, och
10) ... en inbördes fruktan för social utfrysning och kritik på grund av brott mot partiets egna normer och föreskrifter.

Mot denna bakgrund kan vi tala om socialdemokratins förlorade värld. Det fordras därför mer än en framstående ledare för att ställa allt till rätta. Det är inte lätt att utforma ett nytt synsätt i en konkurrensmiljö där Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna och alla de andra mutar in politikområde efter politikområde.

Jan Hedvall
Uppsala