Sverige är inget för pensionärer, men för tiggare. I en tidning fanns en notis om en tiggare från Slovenien. Han var ute på en två månaders tiggarresa. Under den här tiden tiggde han ihop 300 kronor om dagen.
Jag har haft en anställning i statens tjänst, de senaste 20 åren på länsstyrelsen i Uppsala. Min pension blev efter 41 år som tjänare i staten, netto 8 900 kronor. Om någon hade sagt att min pension skulle vara sämre än en tiggares inkomst när jag påbörjade min anställning 1964 skulle jag inte trott denne.
Jag unnar verkligen tiggare att få sina pengar och avundas inte honom, tvärtom. Men å andra sidan vet jag att ingen i Fredrik Reinfelts Sverige är avundsjuk på mig heller.

Naturligtvis är jag besviken över att min nettopension som 2008 var 9 600 kronor har minskat drastiskt. Jag har också läst att riksdagsmännens löner och arvoden skulle höjas med 1 000 kronor i månad eftersom ökande utgifter måste kompenseras. Nu drabbas ju alla av utgiftshöjningar, även pensionärer, men ”verkligheten” finns tydligen bara i riksdagshuset.

Det finns andra orättvisor som är mer alarmerande. Som att hamna på hemmet som ett riskkapitalbolag sköter på sitt speciella sätt. Jag ska inte ta upp privatiseringen av skolan, apoteken med flera viktiga samhällsfunktioner. Jag hoppas att människor ska minnas debatten när det är dags för val, men risken för den borgerliga regeringens överlevnad är stor eftersom alternativet heter Juholt. Det tycks en stor del av Sveriges socialdemokrater inte inse. Ändå är de flesta av de som är satta på undeantag partitrogna socialdemokrater. Nej, det bästa vore att låna på sitt gamla hus i Nordea, för de har ju gott om pengar. Till exempel lyxrenoverade vd:n en lägenhet i Stockholm för mer än 20 miljoner.

Eller kanske ska man sälja rasket och ta de lånade pengarna, resa till ett u-land med varmt klimat och framlida de återstående åren utan att behöva ta del av arbetslinjen och skattesänkningar för de mest välbärgade här hemma i Sverige? En dröm? Naturligtvis inte, men man kan ju undra hur lösningen ser ut om man inte vill hamna på hemmet med den förnedring det innebär när personalen ska väga blöjor. De som får överskottet hoppas jag kan njuta av sin rikedom. Alla kan tyvärr inte njuta i Sverige. Pengarna räcker inte till alla.

Torbjörn Eriksson
Uppsala