Avund är ett vardagligt fenomen, det är få som aldrig känner avundsjuka och därför bör vi avdramatisera känslan och bli vän med den istället för att demonisera den, menar Marta Cullberg Weston.
– Men folk brukar inte tala om att de är avundsjuka, det är förknippat med skam och skuld. Genom historien finns massor med exempel på hur vi försökt stuva undan denna känsla. I religionen har den klassats som en dödssynd, inom marxismen löste man det genom att alla skulle dela lika och jantelagen kräver att ingen får förhäva sig på någon annans bekostnad, säger Marta Cullberg Weston.
Men det var då det.

I dag har pendeln svängt och vi uppmuntras snarare till konkurrens och ser den som en viktig drivkraft. Vi jämför oss med grannen, vännerna, kändisar, syskon, klasskompisar och kolleger. Att få stopp på avundskänslorna genom tävlan och att försöka bräcka den som har det bättre, tycks vara den nya tidens melodi. Artisten Nanne Grönwall satte fingret på den här känslan för ett par år sedan när hon sjöng låten Avundsjuk på Melodifestivalen: ”Du har alltid en sån äcklig tur, ett osvikligt flyt. Själv får jag hävda mig genom överdrivet skryt. Varför får du alltid allt som både du och jag vill ha? ”
– Jämförelse är ett ständigt närvarande element i våra liv och man kan nog hävda att all konkurrens har en baksida i form av avund. Bakom ord som maktstrider på arbetsplatser och i politiken döljer sig oftast avundskänslor, säger Marta Cullberg Weston.

I höstas gav hon ut boken ”Avund och konkurrens – känslor i vardagen”. Sedan dess har hon åkt runt i landet och hållit föreläsningar om avund. Hon har arbetat med psykoanalys och psykoterapi sedan 1970-talet och har även skrivit böcker om självkänsla, skam och symboldrama. Nyligen var hon i Uppsala och föreläste för psykoterapeuter, inbjuden av föreningen Psykoterapiforum. I sin senaste bok lyfter hon på locket till olika sorters avund som bygger på att vi idealiserar och övervärderar vad andra har. Tänk bara hur vanligt det är att tänka att gräset är grönare på andra sidan – till och med bokstavligt talat – när grannen går och jämför sin torra gräsmatta med det frodiga gräset på andra sidan staketet. Den ofarliga avunden beskriver hon som stimulerande. Den ger oss kraft och energi, som när vi uppmuntrande utbrister: ”åh, tänk om jag kunde sjunga som du”, ”jag är så avundsjuk för att du kan måla så fint, det vill också jag kunna”. Den som är föremålet för avundsjukan blir smickrad över berömmet och du själv blir i bästa fall inspirerad till att utvecklas i sitt eget liv.

Den destruktiva avunden kan gå så långt att den totalt ockuperar personens tankar och liv. Det kan börja som en känsla av underläge och upplevelse av att vara orättvist behandlad - ”det är alla andra det är fel på”. Den slukar energi och yttrar sig i allt från skvaller, förtal, mobbning och oginhet till vrede och hat. Om det går för långt, domineras den illvilliga avunden av en önskan att skada den man är avundsjuk på. Då kan man behöva hjälp med att gå till botten med sina destruktiva tankemönster. Dessa är ofta är dolda för oss själva. Man kanske inte förstår att man är avundsjuk, eftersom känslorna finns djupt i vårt undermedvetna.
Ofta finns förklaringar till den farliga avunden i upplevelser från barndomen, menar Marta Cullberg Weston. Destruktiv avund har ofta sin förklaring i något slags brist och en känsla av att inte ha blivit sedd. Ibland kan det handla om syskonavund.

Marta Cullberg Weston har egna minnen från sin barndom och den avund hon kände gentemot sin äldre bror.
– Jag tyckte att han favoriserades av mamma. Min bror hade ljust, lockigt hår och en dag sa jag att vi skulle leka frisör. Jag klippte bort hans guldlockar och gömde dem i en cigarrlåda under en säng, i hopp om att om ingen hittade lådan, skulle ingen heller upptäcka vad jag gjort.
Det sorgliga är att syskonavund kan sitta i hela livet och ta sig destruktiva uttryck om vi aldrig får chansen att bearbeta barndomens känsla av orättvisa. Därför är det så viktigt att föräldrar lär det lilla barnet att hantera starka känslor.
– Känslan av att inte duga i jämförelse med syskonen kan blossa upp på nytt i vuxensituationer som påminner om barndomens händelser, säger Marta Cullberg Weston.

Japanska forskare har med magnetröntgenkamera visat att smärtcentrum aktiveras i hjärnan när vi känner avund. Forskarna har också visat att belöningscentrat hos en avundsjuk person aktiveras när den som är föremålet för avundsjukan blir fråntagen sin avundsvärda position. Även apor kan ge uttryck för avund och det visar att det är en primitiv nedärvd känsla med genetiska förklaringar. I ett experiment upptäcktes att en grupp apor var nöjda med gurkskivor som belöning när de utförde olika uppgifter tills en av aporna började få vindruvor istället. Då slutade gruppen att lösa problem, vilket forskarna tolkade som ett tecken på att de var avundsjuka.
Hos människor kan små barn under två år inte bedöma sitt handlande och de lever ut avunden direkt genom att rycka åt sig från andra vad de vill ha. Vid tre, fyra års ålder har barnet lärt sig att be om samma sak som en person som ett annat barn har i sin ägo. Men själva avunden försvinner inte för det.

I vuxen ålder är bristande självkänsla bara en del av förklaringen till varför vi blir avundsjuka. Det kan handla om att man föreställer sig att man är förfördelad och orättvist behandlad.
– Om man blir medveten om sin avundskänsla kan man använda avunden som en spegel och få reda på vad man på djupet längtar efter och förstå sig själv bättre, säger Marta Cullberg Weston.
Dessutom är det klokt att man i stället för att jämföra sig med andra jämför sig med sig själv och på så sätt lyfter fram sin egen utveckling. När grannen har ett finare kök, bästa vännen - och inte du - får barn, är snyggare, lyckas i äktenskapet, på jobbet och med affärer ska du inte låta den tärande avundsjukan ta över. Låt den blåsa förbi. Målet är att känna tacksamhet och tycka att livet är ok ändå. Och så kan man träna på att ge andra beröm.

För den som är utsatt för avundsjuka gliringar, påhopp och förtal gäller det att inte ta åt sig. De avundsjuka har problem, inte du.
– Men man måste sätta en gräns mot avundsjuka och ha ett krokodilskinn för att stå pall. Den som utsätts på en arbetsplats gör bäst i att gå vidare, menar Marta Cullberg Weston.





UNT FRÅGAR: VAD BLIR DU AVUNDSJUK PÅ?


Agneta Janson, 63 år, Uppsala
– Inte mycket just nu. Men om någon nära vän vann en miljon skulle jag bli fruktansvärt avundsjuk. Jag tycker också att det är mer ok om någon som behöver pengarna vinner än någon som redan har allt. Men folk som bor flott och har en massa pengar är jag inte så avundsjuk på, de är inte lyckligare för det.





Alfred Dahlin, 20 år, Uppsala
– Folk som är ute och reser och har kul. Det känns trist när man inte kan göra det själv. Jag kan tänka: ”hur sjutton har de råd med det?”. Avund kan jag också känna mot folk som har roliga jobb och som tycks få intressanta jobb hur lätt som helst.





Jovan Aracki, 57 år, Uppsala
– Ingenting, absolut ingenting, för det tjänar ingenting till. Avund skadar bara en själv genom att man får det på hjärnan, sen sätter det sig i själen. Det är bättre att vara nöjd med sig själv och tänka på det man faktiskt har.




Hanna Romin, 23 år, Uppsala
– Det blir jag om jag gör lika mycket som någon annan utan att det märks. I jobbsituationer kan det vara så att man strävar efter något som är viktigt för en själv. Men om man inte når sina mål och någon annan som inte kämpat lika mycket lyckas, då känner jag avund.