Publicerad: 2012-01-31 10:01
När Eva och jag träffades på kafé och drack varm choklad två veckor tidigare pratade vi om hennes lust att skriva. Det märktes på henne att hon hållit den tillbaka. Hon var övertygad om att skrivandet hjälpte henne att sortera tankar och känslor. Det gav henne perspektiv på hur vi, människor reagerar på döden, och det var ett sätt för henne att hitta tillbaka till sig själv. Hon visste att hennes tid var utmätt på grund av sjukdomen men inte att cancern skulle få ett så extremt snabbt förlopp.
Eva Attåsen ville blogga på unt.se och var entusiastisk men tvivlade på sin förmåga. Fast hon hade bestämt sig att trotsa Jantelagen och det enda som behövdes var en liten knuff i rätt riktning.
Senare samma dag hade Eva ett läkarbesök inbokat och på kvällen kom ett mejl om att hon fått ett mycket negativt besked. Men hon ville gärna blogga ändå. Hon var beredd att dela med sig av sig själv och berätta öppet och sant om hur det är att leva med obotliga cancertumörer i kroppen. Och hennes familj, maken Janne och barnen Micaela och Pontus stöttade henne i beslutet att blogga.
Eva som bloggat förut, redan när hon insjuknade i bröstcancer år 2008, ville uttrycka sig på ett annat sätt den här gången. Hon ville inte hymla med sina känslor. Förra gången hade hon distanserat sig och använt galghumorn för att bli mindre utlämnande men också med omtanke om sina läsare. De skulle inte behöva bli nedstämda av att läsa.
Den här gången skulle det bli annorlunda. Hon skulle vara sann och inte ducka för allvaret. I det beslutet behövde hon ingen peppning. Beslutet var modigt men troligtvis helt rätt. När bloggen startade gjorde den kometkarriär. Från ingenstans gick den upp till plats tre bland unt.se:s bloggar och kommentarerna regnade in. Så snabbt har ingen av våra bloggar klättrat.
Först skrev Eva bloggen som en dagbok för sig själv. Men i och med att hon kom i gång växte tanken på att få läsare. Det berättade hon på sitt ödmjuka och genomtänkta vis nästan som om hon själv var lite förvånad. Hon ville dela sina tankar med människor och gärna ha reaktioner på sina inlägg. Och kommentarer fick hon sannerligen! Eva läste dem i sin mobiltelefon när hon låg på sjukhuset och det betydde mycket för henne.
Eva Attåsen insåg att datorn bjöd på nya möjligheterna. Innan hon blev sjukskriven från sitt jobb som 1–7-lärare på Västra Stenhagenskolan, lät hon förstaklassarna blogga som pedagogisk metod för deras språkinlärning.
Efter att ha följt Evas blogg och kommentarerna ligger det nära till hands att tro att en blogg kan överbrygga rädslan som många av oss känner när vi träffar allvarligt sjuka personer och inte vet vad vi ska säga. Kanske blir vi tysta och undvikande i stället av rädsla för att säga fel saker eftersom inga ord räcker till. I bloggkommentarerna märks inget av det.
På unt.se kommer Evas blogg att finnas kvar två veckor framåt. Det är Evas familjs vilja. Från och med i dag, tisdag, är den också kompletterad med äldre inlägg som hon skrev tidigare.