Publicerad: 2012-01-04 10:01, senaste uppdaterad: 2012-01-10 09:01
Jag gick i en sådan där gymnasieklass där det näst högsta betyget var ett misslyckande. "Att klara sig" betydde att få Mycket Väl Godkänt, vilket var allmänt vedertaget även bland lärarna.
Jag älskade min gymnasieskola, att vara en del av en liten klick högpresterande akademikerungar som ständigt fick höra att vi var för bra för någonting annat än toppresultat. Det är först så här i efterhand jag kan se att vår inställning till prestation inte var helt sund. Ingen var ens glad och stolt över högsta betyg; bara pustade ut och fokuserade på nästa prov. Betygshetsen var institutionaliserad och ifrågasattes aldrig.
Häromåret var jag tillbaka på min gamla skolgård för att se min syster springa ut. Hennes klass hade en banderoll: "Vi ses på Nobelfesten". Ett skämt, men med allvarlig underton, från en skolklass där alla som läst gymnasiematte redan på högstadiet klumpats ihop. Lärarna var lyriska. Jag vet en som senarelade pensionen för att få ha den här klassen. Mönsterelever, var ordet.
Men till vilket pris? Precis som i min egen klass vet jag många som mådde dåligt, med sömnbrist och magkatarr, med ständig oro inför framtiden. Det talades vackert om studiemotiverade elever i en av Sveriges bästa skolkommuner, men inte om betygshetsen som låg bakom resultaten.
I veckorna får min yngsta kusin sina första betyg från samma gymnasieskola. Med tanke på hur hon sett mig och min syster hetsa, prata 20.0 hit och meritpoäng dit, inser jag att jag inte på ett trovärdigt sätt kan lugna henne. Jag har förbrukat alla mina möjligheter att påstå att godkänt räcker och att hennes hälsa måste komma först.
Men alla ni föräldrar, syskon och vänner som utan att framstå som hycklare kan säga åt en stressad elev att inte oroa sig för framtiden - gör det!
Av: Sara Borsiin, studerar journalistik vid Uppsala universitet