Publicerad: 2011-05-08 11:35, senaste uppdaterad: 2012-02-15 11:02
Från utsiktsplatsen Twin Peaks ser man hela den halvö där San Francisco breder ut sig. Golden Gate Bridge i norr, stadens symbol. Namnet kommer från att detta under mitten av 1800-talet var den gyllene porten till guldgrävarland. Bron är roströd, målningen pågår ständigt för att skydda den från den fuktiga luften och sältan från havet.
I öster sträcker Oakland Bay Bridge ut sig mot Berkley och Oakland. Från Twin Peaks ser man också den stora huvudgatan Market Street. Såvida inte dimman har övertaget. Dimman som utan förvarning kan gömma både stad och broar inom bara några minuter. San Francisco är omgivet av iskallt vatten. De varma golfströmmarna når inte hit, någon badkultur som annars är så starkt förknippad med Kalifornien finns inte. Författaren Mark Twain sade: ”The coldest winter I ever spent was the summer in San Francisco.” Det kan låta nedslående, men gör staden till ett allt större resmål. Det blir aldrig för hett för att promenera, eller cykla.
San Francisco är inte bara backigt. På södra delen av Market Street till och med väldigt platt.
En enorm regnbågsfärgad flagga vajar i hörnan av Castro Street. En markering för gaystadsdelen Castro. San Francisco har under lång tid varit känd som en tolerant stad, det började med Jack Kerouac och de andra Beat-författarna i North Beach på 1950-talet, de var ifrågasättande och frihetsälskande och banade väg för 1970-talets hippierörelse som än i dag lever i kvarteren kring Haight.
Hippierörelsen och det politiska engagemanget beredde senare mark för en generös gaykultur.
Från Castro går det utmärkt att promenera ner mot Downtown och Financial District. Förbi det vackra stadshuset med den stora kupolen. Här förändras stadsbilden. Trafiken tätnar, de viktorianska små husen blir färre, skyskraporna fler. Mest igenkänd är Transamerica Pyramide som ser ut som en raketspets rakt upp mot himlen.
Runt Union Square står butiker med välkända klädmärken på rad. Här går den riktigt stora sevärdheten upp och ner för de branta backarna.
– Ta in armar, ben, huvud och rumpor, ropar föraren på en Cable Car och slår i den gamla klockan.
Vagnen skramlar iväg. Gott om turister är det givetvis, men allra mest fungerar Cable Cars som transportmedel för stadens invånare där backarna är som brantast.
De uppfanns av Andrew Smith Hallidie 1873 efter att han bevittnat en otäck olycka då en av vagnarna – som då drogs av hästar – fick för hög fart och drog med sig hästarna ner för backarna. Nu drivs vagnarna av en vajer som rullar under marken. Med hjälp av en stor kraftig spak griper föraren tag i vajern.
Att vara förare av Cable Cars, så kallad gripman, är ett prestigefyllt arbete och stoltheten är påtaglig. Av dem som genomgår utbildningen godkänns bara cirka 30 procent. Förarna är också lite av ståuppkomiker, några av dem guidar medan de kör. Vissa förare har utvecklat en egen stil i hur man slår i klockan. Detta har gjort att man varje år håller tävling i klockringning. Platserna i närheten av föraren är de mest attraktiva, dels för showen, dels för den fria sikten framåt. Föraren behöver också gott om utrymme för att med full kraft kunna hänga sig i spaken.
Innan den stora jordbävningen 1906 rullade omkring 600 Cable Cars i San Francisco, nu återstår bara tre linjer. När vagnen klättrat upp för hela branten och sedan ner mot Fishermans Warf vänds vagnen manuellt.
Den körs ut på en platta som man sedan drar runt ett halvt varv.
Alldeles i närheten tar nästa attraktion vid: Pier 39. En jättelik brygga fullproppad med skaldjursrestauranger, gatumusikanter och turister. De flesta står med ryggen mot piren och tittar på de solbadande sjölejonen som ligger på en av bryggorna intill.
Här finns också gott om cykleuthyrare, på senare år har det blivit mycket populärt att ta sig från Fishermans Warf längs med havet, upp över Golden Gate, ner till Sausalito. Därifrån tar man sedan båt, förbi Alcatraz och tillbaka till San Francisco – och upp för backarna igen.
Av: Bodil Sjöström/Respress resor@unt.se