Det är ett smärre mirakel att taxibilen lyckas ta sig fram genom de trånga gränderna i Damaskus Gamla stad, som står på Unesco:s världsarvslista sedan 1975. Men vår chaufför, som lustigt nog delar namn med den palestinske presidenten, kan sin stad på sina fem fingrar.
Han tutar sig vant fram genom folkmyllret och stannar slutligen i en återvändsgränd precis intill stadsmuren där vårt hotell ligger.
– Welcome!, utbrister han glatt.

Det är det första ordet Mahmoud Abbas säger sedan han hämtat oss vid den jordanska gränsen en timme tidigare. När vi betalat pekar jag på namnet på hans gulnade perforerade taxilegitimation och ler försiktigt. Mahmoud Abbas drar på munnen och nickar förstående men mycket mer politikprat än så ska det inte bli under denna vistelse – trots att politik är en så stor del av syriernas vardag.
Syrien och dess regering har ett minst sagt komplicerat förhållande till omvärlden.
USA:s expresident George W Bush beskrev landet som en skurkstat och relationen till grannländerna är spända. På var och varannan lyktstolpe vi passerat på väg in till stan hänger färgglada affischer av den välansade presidenten Bashar al-Assad som är lagom populär i hemlandet (läs mer under rubriken Så styrs Syrien).

Skurkstat eller inte, innanför Gamla stans stadsmur, i hjärtat av Damaskus, lyser rövare och banditer med sin frånvaro. Ett varmare mottagande än det som väntar på den enorma basaren Souq al-Hamidiyyas vindlande gränder är svårt att föreställa sig.
Marknadsstånden ligger tätt och luften kryddas av exotiska doftar från vattenpipa och mynta. Och när det gäller politik kan kanske de trånga basarerna vara något av en fingervisare var opinionen står – priset på Obama-T-shirts har nämligen dumpats rejält.

I denna världens äldsta fortfarande bebodda stad är det förgångna ständigt närvarande. Det är en historielektion i sig att traska runt bland Damaskus labyrintliknande nätverk av gator och gränder – precis som greker, romare och mamluker gjort från och till de senaste 7 000 åren.
I den spektakulära Umayyadmoskén ligger relikerna efter Johannes Döparen som är en profet även inom islam. Moskén, som med sina 1 300 år på nacken är en av världens äldsta, är också en av de viktigaste muslimska heliga platserna.
Innegården är stor som en fotbollsplan och på dess klarblanka svala marmorgolv går man utan skor. Kön vid den västra ingången är lång. Svartklädda pilgrimer och turister med grå kåpor väntar på att få komma in. De senare har hittat sin klädsel i byggnaden med den informativa skylten ”Putting on special clothes room”.

Ett stenkast från Umayyadmoskén ligger kulturarvet Raka gatan. Att vandra gatans 1 700 meter är som att vandra genom världsreligioner och årtusenden. Raka gatan startar vid de muslimska kvarteren kring Souq Medhat Pasha i väst, fortsätter via återstoden av de judiska kvarteren Haret al Yahud, för att slutligen upphöra efter de kristna kvarteren vid Babash Sharki i öst. Raka gatan som under romartiden gick under namnet Via Recta, nämns redan i Nya testamentet. Det var här Saulus omvändes till Paulus, enligt Apostlagärningarna. I dag är gatan fylld av ivriga souvenirförsäljaren och marknadsstånd.

I kvarteren mellan Raka gatan och Umayyadmoskén hittar vi de smått kaotiska området Souq al-Saroujah med massor av restauranger och små kaféer. Här säljs palestinaschalar (keffiyeh) och vattenpipor i alla tänkbara färger och storlekar. De trånga gatorna fylls av dofterna från varma mezerätter, melasstobak och nybryggt kaffe. Kvarteren sammanfattar den syriska huvudstaden bättre än något annat.
Efter kaosets Damaskus väntar nästa stora sevärdhet - ruinstaden Palmyra. Den 20 mil långa vägen dit går genom torr öken. Förutom några grustag, bensinmackar och restaurangen med det passande namnet Bagdad Café (vi är nära den irakiska gränsen) är vägen öde.
Vår taxichaufför, Able eller Ali Baba som han kallar sig, pratar oavbrutet, förmodligen för att vi inte ska tycka att bilresan är tråkig.

Ruinstaden Palmyra breder ut sig som ett Forum Romanum eller Akropolis i det karga syriska ökenlandskapet. Vi kliver ur den AC-svala bilen och in i hettan. Souvenirförsäljare och kameluthyrare uppvaktar oss, men när vi tydligt visar att vi inte är intresserade ger de sig i stället på en japansk turistgrupp en bit bort. Vi låter upplevelsen av Palmyra ta över. Färgkombinationerna av den ljusblå himmeln, den gula ökensanden och de svarta skuggorna från kalkstenbumlingarna är fängslande.

Palmyra har fått sitt namn från de omgivande palmoaserna och var länge ett vattenhål för törstiga karavaner. Under antiken var ökenstaden en viktig destination på Sidenvägen från Kina och resterna från Baaltemplet och amfiteatern vittnar om många framgångsrika år. Mest imponerande är det arabiska fortet Qalat ibn Maan med milsvid utsikt över hela ruinstaden.
Bortsett från några högljudda turistgrupper är tystnaden i Palmyra nästintill öronbedövande. Den luktfria sandblästrande ökenvinden, ljuset och stillheten är något helt annat än Damaskus trånga, livliga gränder drygt 20 mil härifrån.

Några dagar senare väntar vår vän Mahmoud Abbas på oss utanför hotellet i Damaskus. Det är dags att lämna Syrien. Mahmoud Abbas är lika tystlåten den här gången som när han lämnade oss här för några dagar sedan. Men han pekar på den gulnade perforerade taxilegitimationen och ler.
– Welcome!